Rasens historia är omtvistad, men förutom att den härstammar från Spanien kan man med säkerhet säga att den är mycket gammal. Den omnämns t.o.m. i litteratur redan från 700-talet.

De arbetsuppgifter perron hade varierade beroende på var i Spanien de fanns. Inom rasen kan nämligen tre olika blodslinjer spåras och dessa linjer skiljer sig åt med storlek- färg- och pälsstruktur. Samt att de hade olika arbetsuppgifter.

Blodslinjerna: Sierra, Marismeño och Norr

Sierra: I den södra delen av Spanien var hundarna ofta svarta eller mörkt bruna och pälsen var av ullig karaktär, hundarna var lite högre än de andra linjerna.
Marismeño: Hundarna från sumpmarkerna. Utan eller lite underull. Inte så robusta och höga som Sierratypen. De här hundarna arbetar som jakt och apporterande. Typen kommer från trakterna kring Huela, Sevilla och Dañana Nationalpark.
Norr: Hundarna från norra delen av Spanien. Arbetsuppgifter: hjälper till att dra ut fiskenäten, fångar fisken och redskapen som ramlat överbord. Dessa hundar har lite finare struktur. Pälsen är ofta ler/ sandfärgad, ullig och tät.

Perro de agua español blev Interimistiskt godkänd som ras av FCI i juni 1989 och blev slutligen erkänd som ras 1999. Sverige fick sina första perros 1997, då de två första exemplaren togs in.

Rasen används fortfarande som herde- jakt- fiske- och vakthund i Spanien. Den används också numera av brandmän, polis (skyddshund och räddningshund).
 

En perro är verkligen en allroundare. Enligt rasstandarden ska perron vara trogen, lydig, arbetsvillig, vaksam och välbalanserad. Inlärningsförmågan ska vara exceptionellt god. Rasen är mycket anpassningsbar.

Ofta har perron stor vaktinstinkt, (vilket innebär att den mer eller mindre kommer att vakta sin familjs hem. Om man ser detta som ett stort problem så måste man börja träna detta tidigt. Är man väldigt känslig för vaktiga och skälliga hundar så är perron inget bra alternativ som hundras),  och är självständig, men den vill också gärna vara till lags och tycker mycket om att arbeta tillsammans med sin förare. Den skäller ofta och gärna. inte bara för att vakta/varna utan också av glädje, förväntan eller frustration. Perron nöjer sig ofta med sin familj med omgivning och är ofta likgiltiga och/eller avvaktande mot främmande människor. Rasen är ofta mycket signalkänslig.  En perro är ofta lekfull, livlig och energisk och behöver också mycket mental träning och rejält med motion. Låt aldrig någon göra något mot din hund som du inte helt och fullt känner är rätt. Du känner din hund bäst och oftast har din magkänsla rätt. Att ha en stabil relation med sin hund är viktigt. Den ska kunna känna trygghet och lita på sin ägare i alla lägen.
 

En perrovalp behöver mycket, mycket social träning, träning i olika miljöer, träffa många nya människor, prova på olika underlag att gå på. Åka buss, hiss osv.

Pippi får träffa Eminem

  En perro ser ut som ett gosedjur i mångas ögon, men det är verkligen ingen hund som ska ligga i soffan och agera nallebjörn. Den behöver mycket motion och stimulans för att må bra. En stor fördel är att det inte finns så mycket begränsningar.  Den älskar att jobba  och den passar till det mesta. Många perroägare ägnar sig åt: Spår- lydnad- agilitytävlingar. Nu är också freestylen på frammarsch. Man behöver såklart inte tävla med sin perro, men den behöver få arbeta på något vis i alla fall. 

Lydnadshelg i Vingåker. våren 2011. Det finns många entusiastiska perroägare runtom i landet, och det finns många tillfällen att träffas och ge varandra tips och inspiration.

 Det är en smidig och tålig ras som lätt tar sig fram i olika terränger och som har en otrolig uthållighet. Ta med dej perron på fjällvandringen.
Den älskar de stora ytorna att springa på och de tar inte så stor plats i tältet.
 
Fjällvandring i Jämtlandsfjällen sommaren 2008


Att dykträna tycker somliga om mer än andra. En del perros dyker gärna direkt från början, men ofta måste man träna.

Muffin tränar dyk

 

Pälsvård: En perropäls fäller inte. och den ska inte borstas eller kammas. Man klipper ner sin hund några gånger per år med klippmaskin. Ofta kan man be sin uppfödare att hjälpa till med klippningen. Man ska inte frisyrklippa på något sätt, utan pälsen ska ha samma längd överallt. Om man vill ställa ut sin perro så får man planera klippningen så att man har lika med eller längre än 3 cm utdragen lock. Pälsen växer ca 1 cm per månad.

På perroklubbens egna hemsida finns mycket mer information om rasen. Om ni är intresserade av rasen finns det det lokalombud ni kan ta kontakt med. Det anordnas perroträffar lite här och där i landet, eller bara vanliga perropromenader. Det är bara att haka på.